Episode Transcript
[00:00:10] Speaker A: Hej, det här är podden Alla mår bättre om alla mår bra som ges ut av Folkhälsan på Åland. Dagens avsnitt ska handla om hur vi bygger kraft i familjen när småbarnsåren sliter. Jag heter Hanna Rundell och jobbar som kommunikatör på Folkhälsan och producerar också tidningen Folkhälsan.
[00:00:28] Speaker B: Jag heter Helene Vahoviac och jag arbetar som familjerådgivare på Folkhälsans familjerådgivning.
[00:00:35] Speaker A: Hej och välkommen!
[00:00:36] Speaker C: Tack, tack! Och jag heter Jenny Sundling, jobbar som koordinator för verksamhet för familjer.
[00:00:42] Speaker A: Vill ni berätta lite kort ännu mer om era arbeten, vad det innebär.
Du tar emot klienter.
[00:00:49] Speaker B: Ja, vi tar emot småbarnsfamiljer på Åland. Man måste alltså ha minderåriga barn för att få komma till Folkhälsan.
eller till familjerådgivningen. Det är lagstadgat.
Så det är en rättighet som alla som har barn har.
[00:01:08] Speaker A: Och Jenny, du jobbar mycket med grupper och kamratstöd.
Vill du berätta mer om det?
[00:01:13] Speaker C: - Precis. Jag finns ute på familjekafé på Margaretagården och träffar småbarnsfamiljer där. Sen håller vi även mammagrupper här på Åland, som är för förstföderskor.
Och så drar jag även en COPE, föräldrastödskurs, som vi drar här på Åland.
[00:01:31] Speaker A: Precis. Och du har även själv, om inte småbarn, men barn som ganska nyss har varit små.
[00:01:38] Speaker C: Ja, jag har fyra barn, har jag. Nu har de blivit stora, men yngsta är nio och äldsta är 15.
[00:01:46] Speaker A: Så du har ganska färsk, eller semifärsk erfarenhet av de slitande åren.
[00:01:53] Speaker C: De är fortfarande ganska färska i minnet. Och framförallt så träffar jag nästan dagligen familjer - i småbarnsåren.
[00:02:03] Speaker A: Jag har mycket färsk erfarenhet med en treåring hemma. Helena har kanske inte jättefärsk.
[00:02:13] Speaker B: Nej, jag har tre vuxna barn. Så jag har varit i det Men man glömmer hur det är faktiskt. När man kommer ur det.
[00:02:24] Speaker A: För småbarnsåren beskrivs ofta som de mest lyckliga åren i livet, men samtidigt som de mest intensiva.
Det är kärlek, det är mycket utveckling, men också mycket sömnbrist, konflikter, brist på egentid och många tidtabeller att sälja och så vidare. Om vi börjar där med det som sliter i vardagen. Vad ser ni att småbarnsfamiljer jag kämpar mest med idag? Om vi börjar med Jenny.
[00:02:51] Speaker C: Där tänker jag att det är orken som är det primära.
[00:02:56] Speaker B: Helena? Ja, jag håller med om att det är orken och sömnen. Och så tänker jag också så här ur familjerådgivningsperspektiv så är det ju också kanske ett föräldraskap idag som är ganska ansvarsfullt.
och det är mycket press på dagens föräldrar.
[00:03:20] Speaker A: Ser föräldraskap annorlunda ut idag än vad det gjorde - för någon generation sedan, eller för flera generationer sedan?
[00:03:28] Speaker B: Jo, men absolut.
Om vi tänker någon generation tillbaka - så var man väldigt praktisk i sitt föräldraskap. Man tog praktiska beslut, och det ... "Ja, så här gör vi bara", och så gör man så. Det var kanske enklare för föräldrar då. Och idag så har vi ett mer emotionellt psykologiskt föräldraskap där vi ska vara väldigt lyhörda för våra barn. Vi ska ha koll på deras inre värld. Vi ska gärna stimulera våra barn så mycket som möjligt, fast ändå så ska de ju inte bli stressade, de här små liven.
[00:04:06] Speaker A: Och ändå ska de lära sig att leka självständigt.
Ja, medan ändå ska de ge impulser.
[00:04:12] Speaker B: Ja, väldigt pedagogiskt att vara förälder i dag. Leksaker är pedagogiska så att barn barn lär sig.
Ja, jag tänker så ska man vara närvarande och inte curlande.
Samtidigt som man ska vara jämställd och balanserad och produktiv och allt möjligt.
Enorm press på dagens föräldrar att vara
[00:04:38] Speaker A: rätt och göra rätt. Sen har jag lärt mig att det är kvalitativ närvaro, - inte kvantitativ närvaro som räknas. Okej, bra. Jenny, har du tankar kring det här också?
[00:04:49] Speaker C: Jag tänker på sociala medier. Idealet om den perfekta föräldern påverkas också, - med den här yttre pressen som kommer.
[00:05:00] Speaker A: Absolut, där får man gott om råd. Mer än man vill ha.
Finns det en prestationskultur i det här föräldraskapet idag?
Det handlar om att prestera?
[00:05:13] Speaker B: Inte riktigt, om man använder det ordet. Men jag tänker att just det här med sociala medier och kunskap.
Föräldrar är otroligt pålästa.
Man får hela tiden input på vad man kunde göra, vad man borde göra. Man har läst på om hur man ska lyssna på barns känslor och så vidare.
Det gör ju att jag tänker att det blir ganska otryggt att vara förälder. För vad är rätt och vad är fel?
Och du slås av de besluten varje dag. Så finns det massor med beslut som du kanske måste läsa på. Det blir jättestor press.
[00:05:55] Speaker A: - Har vi kanske blivit mer osäkra - som föräldrar, samtidigt som vi har mer kunskap?
[00:06:01] Speaker B: - Ja, det ser jag absolut att så är det.
[00:06:04] Speaker A: - Är det här något som du ser, Jenny?
[00:06:06] Speaker C: - Absolut, det gör jag. Det kan också vara ganska stor skillnad på den förälder som man vill vara - och också på den förälder som man orkar vara.
Alltså småbarnsåren är ju intensiva. Och de ska också vara intensiva. Barnet kräver mycket av oss de första två åren framförallt.
Och mycket av den här energin, tiden, fokus kommer att gå till barnet. Det handlar inte om att vi gör någonting fel - när det är utmanande. Utan det handlar om att det faktiskt är en väldigt, väldigt utmanande period.
[00:06:43] Speaker A: Och att det finns olika sätt att tackla det hela men ingenting behöver vara rätt och ingenting fel. Helena, du träffar också väldigt många par i ditt arbete. Vilka problem är det som de här paren går och dras med?
[00:06:59] Speaker B: Ja, de flesta som kommer till familjerådgivningen som par, de säger att de har kommunikationsproblem.
Och sen så handlar det om allt möjligt bakom just den meningen. Och jag tänker att kommunikationsproblem egentligen - handlar om tolkningsproblem. Alltså att vi tolkar vår partner, eller ofta tolkar vår partner fel.
Och det kan vara till exempel en suck, eller någon är trött. eller någonting sånt. Och så börjar vi tolka att den inte bryr sig, - att den inte tycker om en. Och då sätts vårt nervsystem igång och så blir vi lite nervösa.
Och då hanterar vi det genom att kanske bli lite pressande och på. Eller så hanterar vi det genom att dra oss undan.
Och då har vi skapat ett kommunikationsmönster - där vi inte blir så bra med varandra.
Och så misstolkar vi ännu mera varandra.
Så när man kommer till familjerådgivningen - då vill man ju egentligen ha kontakt med varandra. Det är basen på något sätt.
[00:08:15] Speaker A: Hitta tillbaka till kontakten.
Ja. Men kan det vara så att vi borde bli mer övertydliga i vår kommunikation?
par för att sluta misstolka. Att man tolkar varje suck. Att den här sucken betydde att jag är lite trött efter jobbet. Du ska inte tolka det som något annat.
[00:08:36] Speaker B: Egentligen så handlar det inte om ord eller så. Att prata mycket eller prata ofta. Utan mer så här, lyssnar jag? Eller hur tolkar jag?
Någonting. Men att istället för att påstå massa saker - så kan jag fråga min partner. Alltså vad menar du? Och lite nyfiket såhär. Vad tänkte du? Eller så. Så det handlar egentligen om väldigt, väldigt små förändringar. Men istället för att vara mer pushande och på.
Lyssna. För väldigt ofta så lyssnar vi genom att ha ett färdigt svar i vårt huvud. Vad jag ska svara. Så jag har inte överhuvudtaget lyssnat på vad den andra säger.
Det är vi experter på.
[00:09:29] Speaker A: Ja. Ja. Visst, egentligen. Hur kan vi bli bättre lyssnare då? Om man är dålig på det.
[00:09:38] Speaker B: Man kan faktiskt öva. på att lyssna. Alltså man kan öva på att verkligen bara - lyssna på vad den andra säger.
Och om man vill lägga till en extra knorr på det där - så ska man med egna ord upprepa vad den andra sa. Då har jag lyssnat på den andra.
Istället för att jag börjar argumentera.
Mina åsikter. - Just det.
[00:10:03] Speaker A: Mina åsikter. Jag övar här. Det kan ju bli lite irriterande i längden.
[00:10:08] Speaker B: Och det är ju inte så som man ska göra hela tiden när man kommunicerar. Utan det gör man när man fastnar i någonting som man inte kommer vidare ifrån.
Precis. Man behöver ju inte upprepa, det låter jättekonstigt att man ska upprepa saker. Men man kan ju lyssna och vara tyst.
Och ställa frågor till den andra. Precis. Det kan man göra i vardagen.
[00:10:32] Speaker A: Vilka är då vanliga konfliktsituationer i ett parförhållande i en småbarnsfamilj?
[00:10:40] Speaker B: Jag skulle säga att hushållssysslor är ganska vanligt, men väldigt ofta så bråkar man om ekonomi.
Man kan bråka om sexlust, eller svärföräldrar.
Man kan ju bråka om egentligen precis allt, men det här är de klassiska områdena.
Och jo, det får jag inte glömma att säga, också barnuppfostran. Alltså när man får barn så kommer en ny dimension in i ens liv som man inte riktigt kände till innan man hade barn. Hur ska vi göra i de här olika situationerna med vårt barn?
[00:11:18] Speaker A: Vad hör du Jenny från familjekaféerna om de här vanliga konfliktsituationerna?
[00:11:24] Speaker C: Jag satt ju verkligen och checkade av vad det är man bråkar om. Absolut. Ekonomi, jämställdheten där hemma, sexlust.
[00:11:38] Speaker A: Och barnuppfostran.
[00:11:39] Speaker C: - Och absolut barnuppfostran.
[00:11:43] Speaker A: Har vi något exempel på en barnuppfostransfråga?
[00:11:50] Speaker C: Allt egentligen. Jag tänker skärmtid, när barnen blir lite äldre, - eller även innan två, är det många som har skärm.
När de ska sova, var de ska sova, hur de ska sova, när de ska äta.
Den här kommunikationen försvåras ju av den här bristen på ork i grund och botten. Återhämtningen är ju ... Det finns ingen återhämtning.
[00:12:22] Speaker A: Så svaret på var, när och hur de ska sova är bara så att alla får sova så mycket som möjligt. Det har vi lärt oss.
[00:12:32] Speaker B: En av de sakerna som man kämpar med är förstås utbrott och ilska hos barn, men också hos sig själv som förälder. Alltså att man är så utmattad eller trött så att man inte kan hålla sitt temperament.
Och en av de sakerna som vi då brukar prata om det är liksom hur bevarar jag mitt lugn som förälder? Det är verkligen förälderns ansvar att bevara lugnet. Det är aldrig barnets ansvar att bevara ett lugn. Barn har sina utbrott.
Sen är det förstås så att barn är olika och här kan det vara lite orättvist.
Vissa barn som är så nöjda och glada och sitter och pysslar och alla barn är inte sådana.
Så vissa föräldrar får kämpa lite mera med just temperament än andra. Men det är en av sakerna som vi på familjerådgivningen brukar ha som en uppgift för föräldrar att hur bevarar jag mitt liv?
[00:13:37] Speaker A: Och vad är facit?
Vad är svaret på den frågan?
[00:13:41] Speaker B: Facit är att, usch, det är så tråkigt, mitt svar att det förstås är individuellt, men traditionellt så kan man, eller såhär, ju mindre barnen är, desto mindre kan du ju gå bort. från dem, alltså de behöver ju ändå skyddas.
Men man kan ändå gå ifrån rummet, man kan gå och sätta på en tvättmaskin, man kan säga att jag går på toaletten och så verkligen avlägsna sig från utbrottet som barnet har. Lite äldre barn så kan man mera tydligt säga att ja, men jag ska gå och lugna mig.
Man kan räkna till 10. Man kanske behöver gå på en promenad. Då måste man ju ha en annan vuxen hemma kanske om man har, om man inte kan lämna barnen själv.
Sen är det ju så att man måste ju alltid förstås skydda barnen så att det inte liksom händer dem någonting. Men ju tidigare du upptäcker att du är på väg in i en eskalering som vi pratar om med fina ord.
desto snabbare kan du bryta det. Jag kan säga såhär, att det här funkar till 100 procent - när de vuxna börjar tänka såhär, att man ska lugna sig.
[00:14:58] Speaker C: Det där märker vi också på COPE-föräldrastöds-kursen - som vi har där, i en av strategierna bevara lugnet. Det är precis som Helena säger, gå och ta ett glas vatten. Men det kan också vara något så enkelt som att man har ett mantra för sig själv.
Finns det något jag kan säga till mig själv, - för att lugna mig? Vi har hört förslag som att man kollar på barnets små händer - och så inser man att det är faktiskt ett barn jag pratar med.
Och där någonstans växer den här självkontrollen lite. Det finns de som helt bara säger "jag messar till mig själv" - och så var det klart.
[00:15:37] Speaker A: - En sak som det ofta talas om - när det gäller småbarnsår och parförhållanden är närhet.
Varför är närheten så viktig?
[00:15:46] Speaker B: Närhet är byggstenen i en parrelation, eller limmet, eller det som håller ihop två personer.
På något sätt är det det som skapar trygghet.
Har du närhet och känner närhet med din partner, så känner du tryggheten. Alltså, det är vi. Jag känner mig omtyckt, du är viktig för mig.
Och jag pratade om nervsystemet tidigare, det lugnar ju vårt nervsystem.
Så har vi närhet så känner jag mig lugnare och då blir jag också, jag tolkar inte lika illa det som sägs eller suckar eller någonting annat.
Jag blir själv vänligare, jag blir själv mer inne på närhet.
Så det är verkligen grunden till att ha en trygg och bra relation.
[00:16:47] Speaker A: Och vad händer när man inte får den där närheten?
[00:16:51] Speaker B: Ja, det blir lite samma sak som med kommunikation. Alltså att man känner sig icke omtyckt, eller icke omtyckt är kanske fel ord, men inte viktig. Man känner sig otrygg, man blir osäker på sin partner.
Tycker du om mig? Är jag älskad? Älskar du mig? Alltså de här basala frågorna som är jätteviktiga att vi får besvarade av vår partner. Vårt nervsystem agerar utifrån det här sen också, att vi blir mera nervösa. Vi kanske skyddar oss själva genom att dra oss undan. Eller så blir vi mera på.
Vi uppfattas tjatiga eller gå påiga eller så för att vi behöver kontakt.
[00:17:45] Speaker A: Vad är den minsta möjliga kontakt insats som ger effekt?
[00:17:50] Speaker B: Ja, det är egentligen också. Vi har varit inne på det här tidigare och speciellt i småbarnsåren.
mikrosaker. Det handlar egentligen om vänlighet, säga tack, röra din partner när du går förbi. Den kanske drar en arm över ryggen.
Säga någonting snällt.
Skrapa rutan när du kommer ut i bilen från is.
Alltså små små handlingar som man känner.
Yes, han eller hon tänker på mig. - Precis.
[00:18:24] Speaker A: Så det är bara en fysisk närhet, som jag först hade tänkt mig.
[00:18:28] Speaker B: Det startar ju där.
[00:18:30] Speaker A: - Skrapa rutan.
[00:18:31] Speaker B: Ja, och det är ett manligt sätt att säga att - jag tänker på dig, jag älskar dig.
[00:18:36] Speaker A: - Har du något att tillägga?
[00:18:38] Speaker C: Det där är något vi pratade om i mammagrupperna.
Närheten efter förlossning och efter att man har fått barn.
Det är ju verkligen det det handlar om. Den här närheten, beröringen, pusslet.
kramar. Det är det som man saknar, och det är det som också bygger paret.
[00:19:00] Speaker B: Och kvinnor kan ofta komma i en sån här period efter förlossning och när du ammar. Alla kanske inte ammar, men du har ofta barnen väldigt nära dig och hela dagen som man vill bara vara.
Den perioden har kvinnor väldigt, väldigt ofta under småbarnsåren. Alltså att man nästan fått fullt av kroppskontakt. Och det här behöver man tala om, så att inte mannen känner sig bortstött.
[00:19:28] Speaker A: Ja, men det är jätteintressant.
[00:19:29] Speaker C: Får jag berätta en anekdot från mitt eget liv?
[00:19:33] Speaker A: Absolut.
[00:19:35] Speaker C: Ja, och min anda, vi har ju fått fyra barn ganska tätt.
Äldsta var fem, när vårt fjärde barn föddes. Redan från första barnet så bestämde vi, riktigt skakade hand på att de första två åren kommer att vara tuffa.
Men att de första två åren, man får inte skilja sig, - man får inte börja se efter något annat, utan det var sagt bestämt. Två år ger vi det.
Sen kan vi börja klaga.
[00:20:05] Speaker A: - Ja. Och sen fick ni två barn till efter det.
[00:20:09] Speaker C: - Ja, tre barn till.
[00:20:10] Speaker A: - Ja, precis.
[00:20:11] Speaker B: Exakt.
[00:20:12] Speaker C: Wow. - Så det var sju år. Ja, men det funkar än.
[00:20:17] Speaker B: Vad fint.
[00:20:22] Speaker A: Föräldrautmattning då? Man har börjat skilja allt mer - på arbetsrelaterad utmattning och föräldrautmattning. I Finland hör vi faktiskt till de länder i världen - där föräldrautmattning är som vanligast.
Visar internationella studier. Och det är vanligt i västländer, i västvärlden, där vi strävar efter jämlikhet - och det känns ju lite absurt på ett sätt, men tydligen är det då så - att eftersom kvinnor har kommit ut i arbetslivet så har vi, - de har kommit ikapp i arbetslivet, men männen har inte kommit ikapp där hemma, - så det är fortfarande ofta kvinnan som är projektledare i familjebolaget AB. Och det här leder till det, plus att vi ofta i västvärlden saknar den här traditionella byn omkring oss som krävs för att uppfostra ett barn. Vi flyttar ofta lite längre bort från var vi kanske har växt upp.
Den här föräldrautmattningen, det går ju förstås på en skala och det drabbar ju inte alla. Vill ni spekulera kring varför föräldrautmattning ändå är så mycket vanligare i Finland än vad det är i Sverige? Jenny, du har växt upp i Finland? eller kommer från Sverige. Har du någon tanke kring det här?
[00:21:40] Speaker C: Jag tänker spontant föräldraledighet. Den är ju längre för pappor i Sverige. Så det tror jag har en stor påverkan.
Nu har man ganska nyligen gjort om - föräldraledighetsreformen här också. Så den har väl blivit bättre. om jag inte minns. Eller den har blivit bättre.
[00:22:03] Speaker A: Fler och fler pappor stannar hemma längre.
[00:22:05] Speaker C: Papporna, det finns fler dagar som är vigda åt papporna.
Som inte mammorna kan ta heller. Precis. Så det tror jag absolut påverkar.
[00:22:15] Speaker A: Precis. Och det handlar väl mycket om att kanske balansera upp - den där fördelningen då, också på hemmaplan. Eller vad säger du Helena, du stöter på den här frågan säkert?
[00:22:26] Speaker B: Jo, jag stöter på den på det sättet att När någon kommer till familjerådgivningen och man ser att man är projektledare för allting och inte orkar med den uppgiften, då är man inte nöjd och så vill man ha sin partner med till familjerådgivningen för att diskutera upplägget hemma. Däremot så vet jag inte om det är så i alla familjer på något sätt, för det är ju verkligen så att för att komma till familjerådgivning så är det ju någonting som skaver för att man tar kontakt. Så vi möter ju ändå mest sådana människor, som har någonting som skaver.
[00:23:02] Speaker C: Man kan se på det här med jämlikt föräldraskap - på så många olika sätt också.
Det finns ju de som ser på - att båda föräldrar ska vara lika engagerade, - båda föräldrar ska vakna på natten, och då ska man liksom, - om frun ändå måste vakna för att amma, ja men då ska pappan, - mamman måste vakna för att amma, så måste pappan också vakna för att Kanske byta blöjor då, för att det ska bli mest rättvist.
Man är väl väldigt noga med varannan blöja. Och det kanske inte i slutändan är det det handlar om, - utan det kanske handlar om att pappan ska se - vad kan jag göra istället?
Kan jag sova när mamman är uppe på natten, - för att sedan kunna ta morgonen, om man får sova lite längre?
Man kanske inte kan göra alla sysslor 50/50, - utan jag kanske måste göra 100 av det här, Om man gör hundra av det, eller något annat.
Jag tror man måste lära sig också, och se på - hur ett jämställt, jämlikt föräldraskap ska vara. Bli bättre på det.
[00:24:08] Speaker A: Precis. Och alla ser ju inte heller att det är ett problem - att vara projektledare, om man har en sådan indelning.
sköter den här planen framåt, att många finner sig väldigt naturligt i det - och gillar den situationen, kan jag tänka mig också.
[00:24:24] Speaker C: Många kvinnor vill ju heller, eller många, vad ska ni säga kvinnor?
Många vill ju även inte ge ifrån sig den rollen. Många trivs i den. Man klagar på att jag måste alltid hänga upp tvätten. Det gör jag.
Men jag skulle hellre aldrig lämna över det till min man - att hänga upp tvätten, för han gör det bara fel.
Så även om han hänger upp tvätten så hänger jag upp den igen efteråt, för att han har vikt på fel sätt.
[00:24:49] Speaker A: Viker han så att han sätter ärmarna, - att han hänger i ärmarna så att den viks?
[00:24:54] Speaker C: Nej, men han viker så att det blir på det tjockaste stället, - så att det hinner surna.
[00:25:00] Speaker A: - Ja, jag vet precis.
Är det här också ett vanligt fenomen, - att man lite mikromanaging?
[00:25:10] Speaker B: Jag skulle vilja koppla till det du säger, - att det är verkligen olika. Och så länge som människor trivs i hur de har sin fördelning hemma - så är allt fine. Det är när du inte trivs som det börjar skava.
[00:25:24] Speaker A: Precis. Och när man pratar om utmattning så har jag förstått - att det handlar om att om man börjar känna att livet är för belastande - så handlar det om att sätta på fler resurser, som ger energi. och glädje och så. Det kan vara svårt, kan jag tänka mig. Hur hittar man den tiden?
Egen tid, eller tid till träning och sömn. Har ni tips där?
[00:25:53] Speaker C: Jag tänker att spontant, det gäller att ta sig den tiden. Oftast krävs det en aktiv handling för att man ska få återhämtningen. Den kommer inte av sig själv. Jag kan inte säga åt någon annan att de ska gå en promenad åt mig - för att jag ska känna det här välbehaget.
Eller att någon annan ska sova åt mig, eller vad det nu kan tänkas vara.
Så det gäller att hitta någonting med låg tröskel. Det steg som du orkar att ta, för att sedan få belöningen i återhämtning.
[00:26:25] Speaker B: Precis. - Ja. Och det krävs verkligen att man tar sig den där tiden, som du säger.
tendens hos oss att när batteriet har brunnit ut - så gör vi mindre av det som ger oss energi. Alltså vi tar bort det som ger oss energi. Och det är ofta ganska enkla småsaker.
[00:26:44] Speaker C: Och i småbarnsåren kan man inte heller räkna med att man ska få - en timme på gymmet eller en timmes promenad. Eller att man får vara lite nöjd för det lilla också.
Man kanske tar en promenad. på 15 minuter, eller är det sju minuters yogapass?
[00:27:03] Speaker A: Eller att ta med sig telefonen på toaletten och låsa dörren.
[00:27:07] Speaker C: Det kan vara den lyxen.
Det gäller också att hitta återhämtningen i de små stunderna.
[00:27:14] Speaker A: Precis. Men om vi pratar om den här traditionella byn. Det är väl kanske också något som har förändrats från tidigare generationer.
Hur kan vi hitta tillbaka till det, att man är en by som uppfostrar ett barn istället för att man är ganska ensam om det?
[00:27:33] Speaker B: Jag tänker att just på Åland så blir det väldigt, väldigt tydligt vem som har familj eller släkt som bor här och som kan hjälpa till. Och den som är inflyttad och inte har någon alls som kan hjälpa till. Och det går inte att köra härifrån 100-200 kilometer till någon släkting som bor längre bort. Utan man är verkligen liksom, man har de man har här. Sen betyder det ju inte att bara för att man har familj här, att de alltid ställer upp och hjälper en. Det är ju inte så att alla familjer fungerar på det sättet.
Så jag tänker att de som har den möjligheten, de har det nog ganska lyxigt.
[00:28:15] Speaker A: Mm, men knep på hur man kan få till det, man kan anlita barnvakter, man kan säkert ha vänner och sköta några timmar här och där.
[00:28:26] Speaker B: Ja, och jag tänker att folk har nog generellt ganska svårt att be om hjälp om man inte har familj som ställer upp.
Så att man behöver utmana sig själv och verkligen Se till att man kan få någon som gör så att man kan komma loss - en liten stund hemifrån någon gång nu och då. Det behöver nog alla föräldrar.
[00:28:52] Speaker A: Är folk bra på att söka kamratstöd eller söka sig till likasinnade? Söka hjälp när de har utmaningar?
[00:28:59] Speaker C: - Jag tycker faktiskt det. Jag tycker dels att det är många som pratar om familjedådgivningen.
Det har ju jag. åt folk uppskattar det. Men också framförallt det här kamratstödet - som uppstår i en mammagrupp eller på familjekafé.
Jag hade en mammagrupp här för två veckor sedan - och det satt två mammor på golvet. Barnen var väl sex månader drygt och det pratades tänder.
Och just den här kommunikationen mellan dem - när egentligen ingen vet vad som är Det bästa. Det är ingen som är det där proffset.
Men de delar med sig av sina erfarenheter och hjälps åt. Det är jättefint att få den där normaliseringen, - på något sätt. Man är inte ensam.
[00:29:48] Speaker A: - Om att inte veta.
[00:29:49] Speaker C: Om att inte veta, eller hur ska man göra, och barnet är missnöjt.
Och sen också det här, bara någon säger att; "Så här har jag gjort", - eller; "Det här har också hänt mig". Då försvinner ju också skammen som man har i kroppen av att inte kunna kunna klura ut vad en svan behöver. Den försvinner ju.
[00:30:13] Speaker A: Om vi ska summera det här på något sätt.
Har du något sammanfattande ord Jenny?
[00:30:20] Speaker C: Egentligen bara föräldraskapet blir lättare när vi vågar dela de andra.
[00:30:24] Speaker A: Ja, det var ganska bra sammanfattning. Tack för det här Jenny Sundling och Helena Vahoviek.
[00:30:32] Speaker B: Tack.
[00:30:32] Speaker C: Tack så mycket.
